För en Radikal Organisering på 2000-talet

flat,800x800,070,f.u2av Yavor Tarinski

Idag bevittnar vi en allt djupare kris angående vänsterns representation, som inte bara påverkar de politiska partierna men också de traditionella organisationerna på vänsterkanten. De moderna radikala organisationerna som eftersträvar frigörelse och social omställning borde därför ta till nya tankesätt och praktiker som är mer lämpliga till den nuvarande verkligheten.

Idag ser vi en allt djupare kris angående vänsterns representation, detta visar sig igenom den stora avhållsamheten till vänsterröster i länder där det traditionellt sätt är en stor valmässig aktivitet, som till exempel Grekland. De politiska partierna som vinner valen i Europa har nästan aldrig röster nog att styra på egen hand och blir därför tvingade till att samarbeta under instabila koalitioner för att bilda regeringar. Även de så kallade ”radikala partierna” som anser sig representera de stora sociala rörelserna verkar varken lyckas öka deras medlemsantal eller initiera långvariga sociala mobiliseringar på någon slags stor skala.

Krisen angående vänsterns representation påverkar även de traditionellt sociala rörelserna. Traditionella organisationer misslyckas även dem med att öka sina medlemsantal, de till och med minskar. Även de förslag som de framställer är nästan aldrig mer än blott en reproduktion av gamla sätt att tänka och agera, de är oförmögna till att interagera med den nuvarande verkligheten som den faktiskt ser ut idag.

De moderna radikal-organisationerna som eftersträvar frigörelse och socialt uppvaknande borde därför ta till nya sätt att tänka och agera. Termen ‘radikal’ används här som en term för att radikalt ändra den dominanta formen av politik som drivs och ersättandet av uppsättningen av de inbillade betydelserna av saker och ting med en annan, och inte som en referenspunkt till störtfloderna av blodutgjutelse eller våld som ett slutmål i sig. Vi kan urskilja åtminstone tre olika former av organisering som är mer lämplig till vår nuvarande verklighet: a) kartläggningen och stärkandet av sociala motkrafter; b) införa av-ideologiserade narrativ av historien och dagsläget; c) adressera den svåra frågan om att hantera makt i en icke-hierarkisk form.

Kartläggningen och stärkandet av en social motkraft

I kontrast till detta så har nya gräsrotsrörelser anammat en ganska innovativ approach: de har försökt att hoppa över de kapitalistiska- och statmässiga byråkratierna som förmedlare igenom att öppna upp utrymmen för offentlig interaktion som kan ge praktiska lösningar till människors vardagsproblem, till exempel som att direkt sammankoppla producenter och konsumenter i en form av byteshandels-marknader och solidaritetsnätverk. Detta har lett till en uppkomst av många nya olika strukturer baserade på solidaritet, deltagande och kreativitet. Ett annat exempel är de reflekterande församlingar som har uppkommit i olika städers torg i världen över under bland annat massmobiliseringarna 2011-12. Även om själva momentumet förlorades i dessa rörelser så har de visat en allmän kreativitet som inte kunde framkommit igenom någon traditionell ideologi baserad främst på motstånd.

I ett system som allt snabbare trasar sönder samhället och sig självt så är vikten av förslag på- och byggandet av hållbara och alternativa strukturer som kan ändra människors vardagsliv i praktiken en av de viktigaste delarna i det politiska arbetet, till skillnad från att bara motsätta sig politiken som den styrande eliten försöker trycka på oss (såklart skall vi inte överge motståndet som faktiskt är en viktig taktik i sig).

En modern radikal organisation vars motstånd mot ojämlik politik inte upphör skulle bli tvungen till att inse vikten av att skapa och leta reda på strukturer som dyker upp i samhället och ge näring till deras direktdemokratiska karaktär, solidaritet och kreativitet. Vidare skulle organisationen behöva sammankoppla dessa allmänna initiativ och jobba förebyggande mot att dem blir krossade i en miljö av ”social kannibalism” och samtidigt bygga en följdriktig motkraft. Med etableringen av lokalt skötta nätverksstrukturer skulle allt fler mänskliga behov kunna uppfyllas, dess radikal-demokratiska karaktär och solidaritetsbaserade logik skulle bli säkrad igenom uppstöttning av en politisk rörelse. På detta viset, skulle ett försök till att transformera arbetstiden av de som deltar till en gråzon emellan arbete och fritid och integrera dem båda till en fri, öppen och offentligt skött tid.

Detta tillvägagångssätt skulle inte heller alienera den bemödande ansträngningen av arbete från samhället i stort, utan skulle däremot knyta starka band emellan den politiska rörelsen och samhället i sig eftersom det är ifrån själva rörelsen som arbetssättet är framvuxit i. Detta står i stark kontrast till de strukturer som skapats och förvaltas av ideologiskt laddade traditionella organisationer som ser samhället som oupplyst och att de själva skulle bli ”lärare” för dessa, och på detta vis omedvetet reproducera den nuvarande dikotomin emellan ”experterna” och ”icke-experterna”.

Införandet av ett av-ideologiserat narrativ

På grund av deras ideologiska karaktär tenderar de traditionella radikala organisationerna till att ta till sig deras egna narrativ som är är inkapabla och oftast ganska fientliga till resten av samhället. Som jag har visat på andra ställen, resulterar detta i etablerandet av ett osammanhängande sätt att tänka och agera som förhindrar eller åtminstone gör det väldigt svårt för de radikala organisationerna till att interagera med folket, vilket leder till sekterism.

För att undvika detta behövs ett nytt tillvägagångssätt. Ett sätt som går bortom ideologi, bortom dogmer och identiteter. Detta kunde vara hjälpsamt på två sätt: å ena handen skulle det tillåta radikala organisationer att interagera med bredare del av samhället. Å andra sidan så skulle det frammana ett bättre förstående för den moderna världen. De traditionella ideologierna som var baserade på enkelspåriga ‘subjekt-och-objekt-analyser’ som(proletariatet-kommunism eller borgerlighet-kapitalism) som inte längre stämmer överens med komplexiteterna i vår nutid.

Många aktivister uttrycker rädslan inför att ‘utan ideologiska identiteter så skulle deras politiska grupper förlora deras sammanhållning’, och igenom detta förbli oskyddade från påtryckningar om assimilering av status quo. Detta skulle kunna bevisa sig riktigt om ideologi blir utdragen ur ekvationen och inget tar dess plats. Hur som helst så behöver inte detta vara fallet. Genom av-ideologisering så föreslår jag inte undanröjningen av politiska principer och ideal, utan borttagningen av ideologiskt stärkta identiteter och dogmer som reser inbillade väggar emellan politiska rörelser och resten av samhället. Detta antyder till skapandet av en radikal kultur baserad på politiska principer som är öppen för en bredd av socialt samspel. I slutändan, om social resning ens är möjlig, så skulle det endast vara möjligt igenom godtagandet av den folkliga majoriteten. Kopplingen med det bredare samhället borde vara en av de största prioriteringarna i varje grupp som strävar efter ett radikalt brott med det rådande sättet som saker är organiserat. Igenom att följa denna tankelinje så kan inte en radikal organisering vara annat än direktdemokratisk.

Frågan om makt

Som ännu ett element som borde räknas in i ekvationen av nutida radikala organisationer är rollen av makt. De traditionella radikala rörelserna såg frågan om makt på minst två överförenklade sätt: antingen så måste makt bli tagen igenom att överta statsapparaten och etablera ‘proletariatets diktatur; eller så måste makten i sig förintas helt och hållet, vilket oftast resulterar i förkastandet av alla former av regler eller normer. Således är folk som är villiga till att engagera sig i politisk aktivitet oftast ställda inför valet av att delta antingen totalitära tillvägagångssätt eller i kaotiska organiseringsmetoder.

Nu för tiden så ser vi behovet av en ny typ av makt som blir allt mer framträdande i uttryck från olika former av sociala rörelser. Allmänningarnas paradigm är ett bra exempel på detta. Medans de förkastar den byråkratiska centraliseringen av staten och det hänsynslösa barbariet av den kapitalistiska marknaden så betonar den vikten av normer, bestämmelser och straff som konstituerar horisontell makt, och dessa kan inte bli överkörda av någon individ eller grupp av människor. Denna typen av makt som kommer från ”botten-upp”; är en annan form av makt som medvetet blir beslutad av de individer som är involverade igenom en demokratisk process som till exempel stormöten, onlineforum och andra plattformar. På ett sätt så har processen av allmänningen en form av självbegränsande funktion.

Samtida radikala organisationer borde tackla denna strävan på både en teoretisk och praktisk nivå. Å ena sidan, borde de sträva efter själv-instiftandet; på deras strukturer och processer med institutionella karaktärsdrag. Till exempel beslutsprocesser så som stormöten borde ha en institutionell roll igenom att gruppen i sig uttrycker dess kollektiva vilja i formen av praktisk makt, och inte bara som en lös, semi-formell koordinationsapparat som ideella hobby-aktivister använder sinsemellan. Samtidigt så borde frågan om makt artikuleras på en mer teoretisk nivå för att generera reflektioner för att lösa nutida kritiska problem vilket skulle kunna bidra till att överkomma organisationernas abstrakta ideologiska svårigheter, och också utveckla mer konkreta och uppdaterade förslag på lösningar. Till exempel problemet med utsläppen av fossila bränslen. Detta problem skulle behöva något mer konkret än bara frivilligt medgivande och önsketänkande. Alltså, en svår utmaning för nutida radikala organisationer skulle vara att forma förslag för hur individer och grupper av individer tillsammans skulle kunna ta itu med problemen och samtidigt förankra detta med resten av majoritetssamhället utan att förlora det deltagande elementet och den individuella  autonomin utan att falla ner i totalitarism.

Sammanfattning

Med de stora massmobiliseringar som ägt rum de senaste åren och mer frekvent tar plats så ger decentraliseringen av den moderna teknologin allt större möjlighet för människor att komma i kontakt med varandra. Detta ger (för tillfället) ett någorlunda fritt och ocensurerad uttryck av kollektiv och individuell kreativitet, kulturellt utbyte och andra fenomen av vår tid. Frågan om de radikala organisationernas roll är av stor vikt gällande detta. Medans vi sett en växande aktivitet av sociala rörelser de senaste åren, har de tyvärr inte lyckas producera några solida eller varaktiga former av motkrafter. Därför så borde massrörelserna förvärva kunskap av de mer erfarna radikalerna, gällande både teori och praktik (om det senare är villigt nog att överge de traditionellt ideologiska tillvägagångssätten och modigt nog dyka in i de offentliga angelägenheterna.)

Om vi vill få ut det mesta av nästa våg av allmänt raseri, som förmodligen kommer att komma till igenom nästa våg av åtstramningsprogram, brutna löften från regeringar och det allmänna missnöjet med det nutida konsumtionssamhället, eller kanske till och med vänsterns impotens till att överkomma sitt traditionella tänkande och till att tackla de svårigheter av vår nutid, så kommer de radikala organisationerna bli tvungna till att ta till praktiker som kommer göra deras tal och praktik mer förståeligt och närmare allmänheten i sig. Det skulle till och med möjligen öppna horisonter för att skapa nya uppsättningar av betydelser som kan ersätta det nuvarande systemet, genom vilket det är svårt att hålla samhället från fullständig upplösning.

Source: Eld&Lagor

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s